T.ex. i Finland och Bulgarien har litteraturen – och inte minst romanen – haft samhälleligt och nationellt betydande funktioner. I de båda länderna är skönlitteraturens begynnelseskeden på olika sätt knutna till kampen för självständighet. Pajsij Hilendarskis verk Istorija Slovenobolgarskaja (1760) har ansetts som viktigt och riktgivande också för skönlitteraturen. Å andra sidan har skönlitteraturen alltid starkt påverkat den nationella självförståelsen och historiebilden. (Boeva 1979, 45-61.)
Under det nationella uppvaknandet inriktade den bulgariska litteraturen sig på sitt lands medeltida kulturarv och statens historia. I Finland höjdes den folklore-baserade Kalevala till en nationell symbol. – I något skede föreställde sig också Lönnrot att det faktiskt var historia han skrev, om släktet Kalevas stora förflutna, som ändå inte bevisligen har existerat. I de båda länderna fick skönlitteraturen viktiga samhälleliga funktioner, och denna tradition ser ut att ha fortsatt långt in i nutiden.
Det andra världskriget är en stor historisk vattendelare efter vilken t.ex. Finland och Bulgarien utvecklades åt olika håll. I Finland betydde efterkrigstiden trots självcensuren och andra bieffekter ändå i stort sett inte någon inskränkning av demokratin. Partifältet vidgades och samtidigt kunde olika politiska och samhälleliga åsiktsuttryck komma fram. I Bulgarien, särskilt vad gäller åsiktsfriheten, var utvecklingen den motsatta. Man kan också fråga om det är befogat att jämföra utvecklingen av dessa länders litteratur under ifrågavarande tid och ännu mindre de enskilda verken sinsemellan.
Då jag forskade i den mångfasetterade och motstridiga mottagningsprocessen av Dimitâr Dimovs verk Tytyn (upplagorna 1951 och 1953), märkte jag ändå vissa drag som påminde om de ”litterära krigen” som pågick i Finland. (Suvilehto 1995.)
Dimovs omfattande roman beskriver de kritiska skeenden under andra världskriget som ledde till att det fascistiska Tysklands bundsförvant övergick till det socialistiska lägret.
Verket behandlar särskilt de bulgariska tobakshandlarna som snabbt blev rika då de samarbetade med tyskarna, men som också snabbt försvann från ”den historiska scenen”. Beskrivningen av den unga kapitalistklassen betonas särskilt i verkets första upplaga. Verket innehåller såväl omfattande episka panoramor och högstämda, fjärmade positiva hjältar som individualpsykologiska, motstridiga närbilder. Romanen är på sätt och vis en produkt av två motsatta estetiktyper. Den representerar delvis den moderna europeiska romanens tradition. Till den hör speciellt de romaner som Dimov skrev före kriget. Å andra sidan är Tytyn författarens försök att anpassa sig till den stalinistiska tidens dogmatiska estetik. Det motstridiga verket väckte en säregen och omfattande polemik vars detaljer och bakgrund det har varit möjligt att undersöka först efter socialismens fall. Att det uppstod polemik om verket beror naturligtvis också på annat än romanens motstridiga natur och beskrivningen av den svårtillgängliga historiska perioden. Dimov, som var medveten om de kommande svårigheterna, hade skickat sin bok till partiets generalsekreterare för att han skulle läsa den. Som svar fick Dimov ett kort, men accepterande brev. Skulle författaren ha avslöjat brevet som han fått, så skulle detta naturligtvis ha tystat åtminstone de mest kritiska bedömningarna av boken. Dimov gjorde ändå inte detta och verket utsattes för hård kritik vid författarförbundets möten. Senare publicerades förkrossande kritik mot verket i tidningen Literaturen Front. Man kritiserade bl.a. den psykologiska närbilden som gavs av fienden, eftersom man ansåg att detta kunde väcka förståelse och sympati för dem. Detta gällde särskilt den bulgariska tobakshandlarens fru Irina och tysken von Geier. Enligt kritikern Pantalei Zarev stannade Irina trots sin klassbakgrund i läsarnas minnen snarare som en positiv hjältinna. Om Irinas och Geiers intima förhållande kunde betraktas som ett tecken på kapitalistklassens förfall, så väckte partisanledaren Pavels intresse för Irina däremot ett hårt motstånd från kritikens sida.
Efter Zarevs kritik publicerade Literaturen Front en ny bedömning av boken och avsade sig den tidigare kritikens synpunkter. Enligt författarförbundets protokoll uppfattades den första kritiken som en förolämpning mot generalsekreteraren som hade berömt boken i ett privatbrev. Det påstods bl.a. att Zarev försökte påvisa att partiets generalsekreterare hade en pornografisk smak. Intressant och beskrivande för periodens samhälleliga situation och attityder är ett uttalande riktat mot kritikerna från en av författarförbundets medlemmar. Uttalandet lyder litet förkortat på följande sätt:
Man hade tvistat om böcker under den stalinistiska tiden också på annat håll, eller snarare fört politiska kampanjer under litteraturens täckmantel. Man kan ändå fråga hur det var möjligt att på den tiden publicera ett så motstridigt verk. Åtminstone beträffande beskrivningen av vissa fascister så har man ansett Tytyn vara unik i hela det socialistiska lägret. Georgi Markov har antagit att det skulle ha varit fråga om slarv hos censuren. (Se: Suvilehto 1995, 115.) Och då verket hann bli väldigt populärt, var misstaget på sätt och vis irreparabelt. Verket väcker ändå många frågor som synbarligen förblir obesvarade. Man kan också fråga sig t.ex. hur pass noggrant generalsekreteraren hade hunnit läsa den tjocka romanen. Den andra kritiken i Literaturen Front innebar inte alls något slut på den offentliga dispyten. Istället drog partiets språkrör Rabotnitsesko delo till storms med en lång artikel som attackerade de misslyckade kritikerna, vilka hade läst romanen på fel vis, och inte heller hade läst sovjetlitteratur på ett skapande sätt, utan fjärmat sig från livet och förstelnat i dogmer. Enligt forskaren Ekaterina Ivanova blev partiets generalsekreterare retad av att det hade uppstått divergerande åsikter om romanen efter det att generalsekreteraren (även om bara i ett privatbrev) berömt verket.
Spontana offentliga dispyter kom i allmänhet inte ens i fråga på den tiden. Det framgår av författarförbundets protokoll hur pass enhälligt man fördömde denna tvist. Den ansågs vara särskilt farlig eftersom man fruktade att stridigheterna skulle utbreda sig även till viktigare områden, till de politiska och ideologiska frågorna. Det begångna misstaget var så pass allvarligt att förutom Zarev också flera andra personer entledigades från sina tjänster, bl.a. redaktörer inom Literaturen Front. Vid dessa rensningar följde man inte skyldighetsprincipen så noga. Fallet Tytyn användes som slagvapen också mot andra än dess huvudsakliga motståndare. Det har sagts att Tytyn efter detta blev tabu, eller ett minfält som man närmade sig försiktigt (Kujumdžiev 1987, 205).
Artikeln i Rabotnitsesko delo kunde inte heller ge verkets första upplaga fullt erkännande. Författaren uppmanades istället att skriva en utvidgad andra upplaga, som kom ut år 1953. Där hade man utökat partisanernas och de andra positiva hjältarnas andel som motvikt till de negativa. Verket hade blivit ca. tvåhundrafemtio sidor längre. Författaren blev också tvungen att motvilligt delta i många sammankomster där verket bedömdes. Där tackade han för de råd som han fått av partiet och folket. (Se: Suvilehto 1995, 134.)
Estetiskt verkar lösningen ändå inte vara lyckad, utan kollisionen mellan två motsatta typer av estetik kommer bara fram ännu tydligare. Med är fortfarande de för Dimovs tidiga produktion typiska dragen: bytet av perspektiv, polyfonin och människans inre motsättningar. Dessa egenskaper hos den moderna romanen gör den till ett svårhanterligt verktyg för totalitarismen som har sina konkreta skäl för att inte gynna den moderna konstens mångtydighet. Allra minst kan man tillåta mångtydighet vid beskrivningen av sådana historiska brytningsskeden som är grunden till det existerande systemet. Det i slutskedet av andra världskriget inträffade maktskiftet måste entydigt beskrivas som en revolution, där de goda besegrade de onda. Dimovs och många andra författares problem var på sätt och vis, att den då förhärskande dogmatiska estetiken och normerna inte erbjöd instrument för skapandet av ett trovärdigt och helt konstverk. Beträffande propagandans och indoktrineringens syften så liknar t.ex. filmen och romanen varandra däri, att man genom dem kan nå en bred publik och skapa en ganska trovärdig illusion av verkligheten. Särskilt romanen har haft ett betydande inflytande på utformningen av historiebilden både i Finland och i Bulgarien.
Efter andra världskriget har man i Finland fört tre betydande ”bokkrig”, vilka alla har att göra med romaner. Två av dem är beskrivningar av andra världskriget. Väinö Linnas ”Okänd soldat” (1954) och Paavo Rintalas ”Fjärrpatrullen” (1963) blev vid sin utkomst utsatta för å ena sidan hård och å andra sidan kontroversiell kritik. I Finland kom de olika åsikternas skala ganska snabbt till ytan bl.a. via de olika partitidningarna.
Högerpressen anklagade Linnas verk, som beskrev fortsättningskriget, för att ha grodperspektiv och krävde att krigsbeskrivningen skulle ha lika klart upphöjda värden som ett epos. Den realistiska närbilden av soldaterna i ledet väckte däremot irritation. Det har framhållits att Linnas följande verk, romantrilogin ”Högt bland Saarijärvis moar” (1959), ”Upp trälar” (1960) och ”Söner av ett folk (1962), fick sin välsignelse av rikets högsta ledning redan före utgivningen. President Kekkonen blandade sig aktivt i många olika frågor bl.a. genom sina privatbrev. Han har troligtvis sagt några vägande ord om den omstridde författarens kommande verk. Verket behandlade bl.a. inbördeskriget främst ur en torpares synvinkel. – Beskrivningen av de krisperioder, som var viktiga för den nationella identiteten, lämnade inte makthavarna oberörda varken i Finland eller Bulgarien. Reaktionerna och kontrollmöjligheterna var ändå på ett avgörande sätt olika.
När Rintalas ”Fjärrpatrullen” beskrev den intima sidan av sexualiteten vid fronten så var reaktionerna igen starka. Den högre officerskåren skickade ett förebrående brev till förläggaren och somliga försökte förhindra spridandet av boken. Pekka Tarkka bedömer situationen så, att den högre officerskåren försökte agera såsom under krigstiden, då operationen uppenbarligen skulle ha lyckats. I fredstid var detta ändå omöjligt. Det var inte längre lika lätt att offra yttrandefriheten för den gemensamma saken. (Tarkka 1966, 150.) Krigstida kulturpolitik verkar överhuvudtaget representera någon form av totalitarism, men ifall samhällssystemet vilar på en tillräckligt demokratisk grund kan totalitarismen agera endast periodvis.
Efter andra världskriget har olika bokkrig förts på olika håll i Europa, från Balkan ända till Island. Tvångsmässig anpassning till kontinentens förändrade situation återspeglar sig på många sätt i kulturen och litteraturen. Man kan närma sig dessa tvister utifrån olika referensramar och synvinklar av vilka ingen ensam räcker till för att förklara och beskriva hela fenomenet. De rent estetiska frågorna är oundvikligen sammankopplade med politiska och ideologiska frågor. Ofta påverkas situationen också av generationsmotsättningar.
I Finland fick olika opinioner ganska bra göra sig hörda och litteraturen verkar reagera relativt snabbt på folkets spontana behov. Omfattande läsarundersökningar har avslöjat att sättet att läsa Väinö Linnas ”Okänd soldat” under årtiondenas lopp avsevärt har förändrats även inom en och samma läsekrets. (Jokinen & Linko 1987, 75.) I min egen forskning har jag försökt att – med hjälp av en beteendevetenskaplig referensram – betrakta dessa förändringar i enlighet med den svenske psykiatern Johan Cullbergs kristeori. Förändringen i läsesättet verkar ganska långt följa formeln i Johan Cullbergs kända kristeori. I bearbetningen av en kris finns det enligt Cullberg bl.a. följande tre faser: reaktions-, bearbetnings-, och nyorienteringsfasen. (Cullberg 1980, 27.) På receptionsnivån kan man litet förenklat beskriva utvecklingen på följande sätt: När verkets läsare i början fäste sin uppmärksamhet vid de aktiva agerande gestalterna, ”vinnarna”, så har de vid senare läsning fattat större intresse för tänkarna och analytikerna.
I Bulgarien har man inte utfört motsvarande forskning och de olika politiska förhållandena gör en systematisk jämförelse svår. Trots detta har vissa kritiker också där beskrivit själva litteraturutvecklingen så, att de monumentala och agerande gestalterna så småningom ersattes av analyserande och tänkande gestalter. Det är således möjligt att likadana utvecklingsfaser går att finna såväl i själva litteraturen som i dess mottagande. Bakom de motsättningar som rådde i Bulgarien kan vi se bl.a. att de trovärdiga och helande historier som den breda läsekretsen behövde inte var desamma som härskarna försökte erbjuda för att befrämja systemets intressen.
Denna motsättning fick inget utlopp under socialismens tid. De olika interpretationerna av de kritiska skeendena kom till ytan först efter systemets sönderfall. Ett exempel på detta är den första upplagan av Tytyn som publicerades på nytt först år 1992.
I Bulgarien fick t.ex. tvisten om Tytyn en ganska klart politisk karaktär. I de finska stridigheterna verkar de estetiska frågorna ha haft större betydelse, men polemiken politiserades snabbt där också. Man grävde i författarnas förflutna och partibindningar. Allmänt taget fanns det ändå mycket gemensamt i argumenteringen hos kritiken. I de båda länderna läste man de omstridda verken i hög grad som dokument. Detta gäller inte bara den läsande publiken, utan också de professionella kritikerna. Iögonenfallande är också den likartade betoningen av den patriarkala moralen; vid beskrivningen av kriget uppfattades erotiken som farligare än våldet. Erotiken stämplades lätt som pornografi. I Finland var den officiella moralen sträng också vad gäller de religiösa värdena. Väinö Linna blev tvungen att acceptera strykningar i både den sexuella och i den religiösa vokabulären.
Hannu Salama blev ställd inför rätta därför att han ansågs skyldig till blasfemi i sin roman ”Midsommardansen” (1964) – I Bulgarien kunde man å andra sidan bli dömd för att tjäna Gud och förolämpade man statsöverhuvudet kunde man mista livet. Bl.a. fallet Tytyn visar att det existerade ett slags ”helig treenighet” mellan folket, partiet och generalsekreteraren; om någon förolämpade någon av dessa så hade man förolämpat dem alla samtidigt. Både inom litteraturen och inom det övriga offentliga livet var den bysantinska traditionen starkt närvarande. T.ex. den positiva gestalten visar sig vara en överraskande nära släkting till de i hagiografierna beskrivna helgonen. Särskilt i Bulgarien är detta förståeligt bl.a. därför att landet under flera århundraden hade varit under det muhammedanska Turkiets styre och bevarat sin identitet genom den kristna traditionen.
Under stalinismens epok efterlyste man en epopé, ett slags romanepos, med vars hjälp man skulle kunna gestalta det förflutna på ett sätt som skulle främja systemet. Ledningen för den centraliserade kulturpolitiken efterlyste episka monument med agerande, aktiva och exemplariska gestalter. Analytiska och psykologiska resonemang hörde inte till saken, utan ansågs skymma gränslinjerna mellan gott och ont. Också i Finland var den stora episka romanen klart eftertraktad. Man behövde en helbrägdagörande bild av det förflutna, men man kunde liksom i Bulgarien inte komma överens om kvaliteten på bilden. Traumata hos de olika parterna var olika, och den officiella historiebilden är svår att förena med den som skönlitteraturen förmedlar.
Northrop Frye har lagt fram en modell om den upphöjde hjältens sekularisering i litteraturen. Han talar främst om en lång utvecklingslinje, vid vars slut vår tids ironiska hjälte står. (Frye 1990, 33–35.) Närhistorien verkar ändå påvisa att utvecklingen kan följa mycket olika modeller och tidtabeller. Dimovs utveckling som författare är ett konkret exempel på detta. Största delen av persongestalterna i hans tidiga produktion kan betraktas som ironiska gestalter, men i sin senare produktion försökte han med varierande framgång skapa positiva gestalter som i många avseenden var mycket nära Fryes upphöjda hjälte.
Även den allra nyaste historien visar tecken på snabba och motsatta utvecklingslinjer. Ganska snart efter krigsutbrottet i Jugoslavien föreföll den gamla traditionen med episka hjältesånger ha fått en ny betydelse igen. Åtminstone krigspropagandan har haft nytta av den. Man kan bara hoppas att utvecklingen inte skulle följa en cykel som för tillbaka till totalitarism och krig som också betyder en viss totalitarism. Jag anser det vara naivt att tro att de stora berättelsernas tid på gott och ont skulle vara över. Så fullbordad är inte världen. Berättelserna och deras interpretationer strider fortfarande med varandra. Vi borde kunna se förbi vår berättelse, - se också andra berättelser på olika håll i Europa och i världen. Även om många berättelser rent ytligt sätt kan förefalla vara varandras motsatser så avslöjar en djupare analys dem som varande förvånansvärt nära släktingar. Denna insikt kunde måhända avkläda vissa hjältemyter deras farliga aura, som för sin del har lett folken till blind nationalism och tragiska historiska katastrofer.
(Artikeln baserar sig på ett föredrag, som framfördes vid Nordiska slavistmötet i Helsingfors, augusti 1997.)